Fel låt vann

Om fyra dagar kommer vi att kanske vakna upp och på nyheterna höra att fel låt vann - inte melodifestivalen utan det amerikanska valet. Bilden nedan illustrerar väl som något hur fel det kan gå i omröstningar; 1973 skickade vi af Geijerstam och Fristorp till Luxemburg när vi kunde skickat ABBA men den klart mycket bättre låten Ring-ring.

Sommaren som aldrig säger nej.

Nu gick det väl helt ok för Sverige som slutade på en femteplats men hur tänkte vi 1977 när vi skickade ner Forbes med låten Beatles? Vi fick 2 ynka poäng och kom på en förnedrande sistaplats. Vad gick fel, varför skickade vi inte Svante Thuresson, Landslaget  eller  Eva Rydberg? Röstningar går inte alltid som man tänkt sig men nu skall vi inte gräva ner oss i ett nationellt trauma utan få lite perspektiv på valsystem.

Flest röster men inte vald

Någonting som säkerligen kommer att diskuteras på onsdag är hur någon kan väljas utan att ha fått flest röster och det är ju en berättigad fråga. Det Amerikanska valet är ju ett federalt val och antalet elektorer som utses från de olika staterna är inte helt proportionellt mot antalet innevånare i staten. Folkrika stater som Kalifornien och Textas har färre elektorer per innevånare än lilla Wyoming. Skillnaden är så stor att en elektor i Kalifornien kostar närmare sjuhundratusen röster medan en av Wyomings elektorer kostar under tvåhundratusen röster. 

435 ledamöter i representanthuset

Systemet blir ännu mer snedvridet när de flesta stater tillämpar regeln att statens alla elektorer går till vinnaren. Om man förlorar valet i Kalifornien med någon procent så får man inte en enda av Kaliforniens 55 elektorer. I förra valet så vann Obama i Kalifornien vilket gjorde över fem miljoner röster på John McCain inte betydde någonting. Det kan man jämföra med Wyoming där fyrahundratusen röster räcker för att plocka hem statens tre elektorer. I valet 2000 så vann George W. Bush över  Al Gore trots att Gore totalt sett hade flest röster.

Folk från Wyoming - värdefullast i USA.

Det gäller alltså att plocka rätt röster och det är därför det Amerikanska valet är så fokuserat på några få stater där majoriteten kan växla och därmed få stora följder. Skönt att vi inte har så komplicerat system i Europa ... eller, har vi?

Valet till EU:s parlament

Kommer du ihåg vem du röstade på i EU-valet? Kommer du ihåg om du röstade? När är nästa val?  - Lite konstigt att man vet mer om valet  i USA än man vet om valet i EU. Tur är kanske det för det visar sig att vi har ett nästan lika snedvridet system i EU som de har i USA.

751 ledamöter i Europaparlamentet

Av de 751 platserna i parlamentet så har lilla Malta sex platser medan Tyskland har 96; litet land få platser, stort land många platser. Om man ser till ländernas storlek så är det dock en skev fördelning. Utslaget per innevånare så representerar en ledamot från Malta ca sjuttiotusen människor medan en ledamot från Tyskland representerar åttahundrafemtiotusen. Vår snedfördelning får skillnaden mellan Kalifornien och Wyoming att blekna. 

Folk från Malta - värdefullast i EU

Valet till Europaparlamentet är dock inte så snedvridet som presidentvalet i USA eftersom varje land skickar ledamöter som representerar olika partier. Om man får trettio procent av rösterna i Tyskland så kan man räkna med 30 platser i parlamentet; vinnaren tar inte alla platserna som i USA. Man skulle dock kunna få en rejäl snedfördelening och rent hypotetiskt skulle ett parti som fick alla röster från små länder men inte en enda från de större, kunna plocka hem majoriteten i parlamentet med enbart 35% av de totala antalet röster.

Om man gjorde en jämnare fördelning och sa att varje ledamot i parlamentet skall motsvara sjuhundratusen medborgare så skulle Malta ha en ledamot och Tyskland hundranitton - mer rättvist? Sverige skulle gå från nitton till tolv och de fyra folkrikaste länderna skulle vara i majoritet i parlamentet. Inte så fel om man är tysk men kanske något att tänka på om man är svensk.

Rätt låt vann

Valet i EU framstår som ett under av rättvisa om man jämför med det system som tillämpas i Storbritannien. Här har parlamentet 650 platser och dessa väljs i enmansvalkretsar där vinnaren i en krets blir invald i parlamentet. Det leder naturligtvis till en skev representation men det leder också till att ett stort parti ofta får en mycket stark representation i parlamentet.

För en gång skull - rätt låt vann!

Vid valet 2005 fick Labour 36% av rösterna men 56% av mandaten. I valet 2015 fick Cameron 37% av rösterna men 57% av mandaten. Stora partier favoriseras medan de mindre partierna får det tufft. UKIP som 2015 fick 12% av rösterna fick mager utdelning i parlamentet, ett ynka mandat. Indelning i valdistrikten gör dock att partier som är starka i vissa regioner har lättare att ta platser i parlamentet. Det skotska nationalistpartiet fick knappt 5% av rösterna men 56 platser i parlamentet. Man har alltså även här ett skydd för intressen från olika regioner.

Valet till riksdagen

När valen i USA, EU och Storbritannien är konstiga så är det ju skönt att veta att det Svenska valet till riksdagen är proportionerligt mot antalet röster. Vi har visserligen även i Sverige ett system med ett fast antal mandat per valkrets men detta har mindre betydelse. Antalet fasta mandat  avspeglar antalet innevånare i valkretsen så Gotland får två och Stockholms stad 29. Mandaten från en valkrets delas upp i det närmaste proportionerligt och för att få det slutliga resultatet så proportionellt som möjligt finns 39 utjämningsmandat som skall jämna ut orättvisor.

Alla lika värda?

Utjämningsmandaten fördelas med den jämkade uddatalsmetoden (som helt av kuriosa var ett av de första program som jag skrev i Basic på en ABC80 någon gång i början på åttiotalet). Metoden är inte speciellt komplicerad men det är inte så enkelt som att att dela upp riksdagens 349 ledamöter procentuellt till antalet röster. Värt att notera är att det är en uträkningsmetod som gynnar de större partierna, det kostar att få sitt första mandat så fördelningen blir inte helt proportionell.

Man måste tänka på pocenten.

Vi har däremot en fyraprocentsspärr som gör att systemet inte är riktigt rättvist. Ett parti som bara kniper 3.9% av rösterna blir utan representation i riksdagen fast det i ett helt proportionellt system skulle ge dem tretton platser. I valet 2014 fick Kristdemokraterna 4.6% av rösterna, tvåhundraåttiotusen röster, och därmed sexton platser.  FI fick 3.1%, tvåhundratusen röster, men inte en enda plats i riksdagen. Varje plats i riksdagen kostade Kristdemokraterna 17.800 röster men nästan tvåhundratusen röster på FI inte resulterade i någonting. SD var lyckligt lottade, kom undan med 16.700 röster per mandat och fick 48 platser. Uppdelning i valkretsar gör att ett parti som Gotlands Väl, om det nu fanns, skulle kunna knipa Gotlands två fasta mandat med bara runt fyrtiotusen röster.  Så att alla röster är lika värda är en sanning med modifikation, även i Sverige.

The winner takes it all

Om man försöker komma fram till något bättre system än det vi har i Sverige så kan man för det första konstatera att det inte finns någon matematisk metod som kan fördela platser proportionellt om vi inte börjar klyva riksdagsledamöter på mitten. Det kommer hur man än vänder och vrider på det vara en fråga om vem som skall ha det där sista mandatet och det bästa vi kan göra är att ha ett system som är enkelt så att alla vet vad som gäller.

The winner takes it all

Man kan dock fråga sig om det är speciellt klokt att ha ett proportionellt valsystem. Man får naturligtvis en representation i sitt parlament som speglar medborgarnas sammansättning men man får inte speciellt starka regeringar. I Sverige så har vi inte haft något val där ett parti fått egen majoritet sedan slutet på sextiotalet. Varje regering har sedan dess antingen varit en koalition som haft majoritet, i minoritet som regerat med stöd av ett extremparti, eller som nu en koalition som regerat med stöd av ett extremparti. Ett proportionerligt system leder till att småpartier blir vågmästare och kanske får för stor makt. Skulle det vara bättre att införa ett system som de har i till exempel Storbritannien?

Uppdatering: 

Torsdag morgon och det ett lite väl träffsäkert inlägg - Trump vann valet och får enligt prognosen nu 306 elektorer men Clinton får enligt prognosen cirka en miljon fler röster.

Juni 2017 : I valet i Storbritannien fick vi se hur enmansvalkretsar kan slå. Tories fick 318 platser med 42% av rösterna medan Labour endast fick 262 platser för sina 40%. Det är detta man eftersträvar, att ett parti som är starkt får bättre utdelning för sina röster. Systemet med enmansvalkretsar innebär också att lokala partier får lättare att ta sig in och det kan illustreras med att oberoende Sylvia Hermon fick en parlamentsplats för sina drygt sextontusen anhängare i distriktet Down North i Nordirland. De gröna fick också en plats då de vann i Brighton men de hade drygt en halv miljon röster spridda över landet (1.6%). UKIP fick inte ett enda mandat trots sexhundratusen röster (1.8%). Så kan det slå när man har enmansvalkretsar.

Abrovink:

Jag nämnde den "jämkade uddatalsmetoden" som används för fördelning av mandat. Denna ändras lite inför valet 2018 och i stället för att initialt dividera röstetalet med 1.4 så skall vi dividera med 1.2. En liten lagändring som ger en skillnad på något mandat hit och dit. Antal mandat i riksdagen är inte så självklart som man tror. Nedan är utfallet från valet 2014 med olika divisorer.

divisor	M	C	FP	KD	S	V	MP	SD	Total
1.4	84	22	19	16	113	21	25	49	349
1.2	84	23	20	17	112	21	25	47	349
1.0	84	25	20	16	112	21	25	46	349