Femma i syslöjd

Av de betyg jag är mest stolt över från grundskolan så finns femman i syslöjd med. Jag var snabbast i klassen på symaskin, i alla fall på raksträckorna, och kunde både tråckla och myrsteg. I femte klass gjorde jag en jeansväst i applikation som hade en hel del likheter med den snygga västen på bilden nedan. 

Så här skall en väst se ut!

Nu skall detta inlägg inte handla om syslöjd eller hur man accelererar ur kurvan för att uppnå maximal hastighet redan efter två centimeter, utan det skall handla om betyg; varför har vi betyg och fyller de verkligen de behov som vi tror att de ska fylla?

Självklart ska vi ha betyg... eller?

- Det är självklart att vi skall ha betyg, hade jag sagt om du frågat mig för trettio år sedan, men idag är jag inte riktigt lika säker. Jag har ju erfarenhet från grundskola, gymnasium och universitet i mina egna studier och alltid haft betyg omkring mig utan att ifrågasätta varför de finns. Jag har dock även erfarenhet av att sitta på andra sidan bordet och efter några år så börjar man fundera på om det är så vettigt egentligen. Jag skall här försöka bena ut lite problem som jag ser men först en liten utredning om vad betygen skall ha för syfte.

Återkoppling

Återkoppling - eller feedback, som det heter idag - är en viktig roll som betygen skall fylla. Som elev eller student så vill du ha återkoppling på om du verkligen har förstått det som en kurs har som uppgift att förmedla. Man är ju - i alla fall jag - jättebra på att intala sig själv att man har förstått allting och ett prov ger en oftast svart på vitt var man ligger någonstans. En konfirmering eller uppvaknande som är nog så viktig när det gäller att lära sig ny saker. Återkoppling är viktigt och någonting vi naturligtvis måste ha; saken är klar, betygen är kvar.

Morot 

Betyg kan också fungera som en morot. För att få det där som är så bra skall jag jobba ännu mer och när jag sen får det så blir jag ännu mer motiverad att jobba hårt. Inga betyg - inga morötter, inga morötter - ingen som jobbar; ropen skalla, betyg åt alla. Varför betyg fungerar som så bra som morot hänger mycket ihop med nästa punkt.

..ska du bli en boss, en försäljare eller disponent

Vad ska du bli när du blir stor?

Betygen fyller en utomordentlig viktig funktion när det gäller att avgöra vem som skall få fortsätta sina studier på utbildningar eller skolor som ha fler sökande än platser. Om vi inte hade betyg så skulle ju alla kunna välja den populära gymnasieskolan inne i stan eller läsa till läkare. Inga betyg skulle snart leda till totalt kaos och det är sista spiken i kistan - det skulle aldrig fungera om vi inte hade betyg. 

Saken är egentligen helt klar; betygen fyller flera viktiga roller och att tänka tanken att vi inte skulle ha betyg är lätt befängd. 

Å andra sidan

Även om vi kan vara överens om att betygen fyller viktiga roller så kan man i alla fall ställa sig frågan om betyg är det bästa instrumentet att fylla dessa roller. Som ett tankeexperiment skulle vi kunna ställa oss frågan om vi fick fria händer och skulle uppfylla de tre rollerna var och en för sig, hur vi då skulle ha löst uppgiften.

Återkoppling

Vi kan väl vara överens om att det finns bra mycket bättre sätt att ge återkoppling än att bara ge någon en bokstav A-F. Om jag som fotbollscoach bara skulle ge feedback i termer av ett betyg A-F, så skulle nog de flesta flickorna tycka att det var en mycket bristfällig återkoppling.

Om vi bara skulle uppfylla målet att ge återkoppling så är summativa bedömningar som ges vid kursens slut ett mycket trubbigt instrument.

Det enda album jag hittade med en morot på - kommer ihåg Styx men det här albumet kommer jag inte ihåg.

Morot

Betygen fungerar ju helt klart som en morot... för alla, de flesta, en del, några? För egen del så har betygen delvis varit en morot men så är det nog inte för alla. Min tvåa i franska var definitivt ingen morot och jag vet inte om det är nödvändigt att vi skall skriva ner hur högt alla svenska elever hoppar i sjunde klass. Att få reda på att en och femtiofem ger en femma i betyg kan sporra en del, men fyller det någon funktion att säga åt någon som hoppar nittiofem centimeter att de kan klara gränsen för en tvåa om de tränar lite mer?

Även om det för flertalet är en morot så dyker frågan upp om vi inte fostrar ett beteende som vi egentligen aldrig var ute efter. Om vi har morötter i matte, franska och biologi genom hela grundskolan så visst lär sig elever mer matte, franska och biologi men det alla elever lär sig är att poängen med hela övningen är att få morötter.  

När elever, efter tretton år i grundskolan och gymnasiet, blir studenter på universitetet så vet de mycket väl hur en utbildning fungerar. Man skall snabbt avgöra hur morötter delas ut och sen planera sina studier därefter. Att göra någonting utöver det som kommer på tentamen i det närmaste slöseri med tid; en rationell inställning som kanske inte är ett medvetet beslut. De vi ser vid våra universitet är kanske de som var bra på att gå efter morötter redan i grundskolan. 

Det borde finnas bättre sätt att motivera någon att studera. Man borde kunna visa på hur kunskap i sig är någonting eftersträvansvärt; lätt att säga men svårt att genomföra.

Vad ska du bli...

Hur fungerar då betygen som urvalskriterier när vi söker till nästa nivå? Det bästa man kan säga är nog att de accepteras utan allt för mycket knorr. Att man inte får plats på det gymnasium eller universitet som man har sökt till för att man har för dåliga betyg accepteras av alla. Intressant att notera är dock att betyg inte får användas som urvalskriterium när barn söker till olika grundskolor - varför då kan man undra.

När det gäller betyg som urvalskriterium så skall man ju tänka på att grundskolans betyg är till för gymnasiet och gymnasiets betyg för högskolan. Man har alltså ett system som är till för nästa nivå inte för den utbildning som man själv bedriver. Om universiteten skulle ha några andra urvalskriterier så skulle gymnasieskolorna inte behöva ge några betyg. 

Förutom att det ger oss ett rätt så enkelt sätt att avgöra vem som skall få en studieplats så hoppas man väl att urvalet också gör att de som blir antagna också har en större chans att ta till sig den utbildning som ges. Det fungerar nog i stor utsträckning, i alla fall om man har en utbildning som är baserad på att jaga morötter; det är ju då bättre att plocka studenter som har bevisat att de vet hur systemet ser ut. 

Skulle man kunna ha något annat urvalskriterium som ersatte betygen? Vi har redan högskoleprovet som används som urval till högskolan och de nationella proven skulle kunna vara de prov som används för kriterier för gymnasieskolan. Det finns många invändningar mot att basera allt på några prov men det skulle ju onekligen förenkla en hel del.

Det vi inte tänker på

Även om betyg inte är ett speciellt bra instrument för att uppfylla något av de vi tänker oss att det skall uppfylla så gör det väl inte situationen värre kan man hoppas. Det finns dock ett problem med att varje termin eller kurs skall summeras i ett betyg - vi väljer att undervisa i det som är lätt att mäta.

Om du har ett ämne som du vill undervisa i så har du säkert hundra idéer om hur du skulle vilja lägga upp undervisningen men om du visste att du var tvungen att ge ett summativ bedömning vid kursens slut så kommer du kanske att föredra att undervisa saker som är lätta att bedöma. Det faktum att vi har betyg formar vårt val av vad som är viktigt. Man kan naturligtvis säga att man inte skall göra någonting som inte går att mäta men jag tror inte riktigt det stämmer.

Elefanten i rummet

Det vi inte nämnt hittills är att det faktiskt finns ett fjärde sätt som vårt betygssystem används på - det används för att utvärdera utbildningen. Detta är ju helt logiskt, eftersom kriterierna för de olika betygen är givna och de elever eller studenter man har inte skiljer sig från år till år eller mellan skolor, så måste ju ett högre eller lägre medelbetyg beror på skolan. Vi har alltså ett utmärkt mått på hur bra en skola eller lärare är - betygen som eleverna fick.

Elefanten är naturligtvis att det är skolan och läraren som sätter betyget. Man behöver inte ha MVG i vare sig psykologi eller ekonomi för att förstå att detta naturligtvis inte är en särskilt smart idé men det är så vårt system fungerar idag. En lärare som skall utföra ett myndighetsuppdrag och på ett rättssäkert sätt sätta betyg på sina elever eller studenter skall naturligtvis inte ta i beaktande att ens fortsatta karriär hänger på att betygen blir tillräckligt höga. Jag kan nog inte sammanfattad det bättre än med det något ungdomliga begreppet - men, hallå?

Hur skulle det kunna vara

Lätt att kritisera men kanske svårare att föreslå hur det skulle kunna se ut. Jag räknar med att återkoppling kan skötas på bra mycket bättre sätt så det är inte ett problem. Dess roll som morot är kanske svårare att ersätta men det borde finnas något bättre. Hittar man ett sätt att få elever att vara motiverade att lära sig själva för kunskapens skull så är så mycket vunnet.

Nöten att knäcka är kanske den roll som betygen fyller i urvalsprocessen. Om den inte fungerar så kommer det aldrig att bli någon ändring. Jag skall inte säg att jag har en lösning på hur det skall se ut men här kommer dock ett utkast som kan sätta tankarna i rullning.

Universitetet

Om börjar uppifrån och ser på hur urvalet till universitetet skulle kunna se ut. Vi skulle kunna ha ett system där man kunde välja vilka kurser som helst vid vilket universitet som man ville. Det är kanske inte så att man måste ha en urvalsprocess. Naturligtvis kräver kurser förkunskapskrav men om dessa är väl beskrivna så kan studenter själva avgöra om det är en lämplig kurs att följa.

Om man nu tror att ett helt fritt system inte skulle kunna fungera kan väl högskoleprovet fungera lika bra eller bättre än något annat. I andra länder är prov som SAT eller ACT det helt naturliga urvalskriteriet och det skulle det mycket väl kunna vara även i Sverige. Beroende på vilken utbildning man väljer så kan proven se olika ut. En utbildning i språk kanske inte skall ha samma kriterier som en utbildning i matematik.

Gymnasiet 

Om vi hade högskoleprovet som urvalskriteriet till universitetet skulle gymnasieskolan förändras. Istället för att skryta med hur många A som man delat ut till sina egna elever skulle man visa på hur många av sina före detta elever som gått vidare och klarat högskoleprovet - lärare och elev skulle var på samma sida och kämpa mot ett gemensamt mål.

Kvar är betygen från grundskolan som används i valet till gymnasium. Är det helt fel att ha ett eller flera nationella prov som urval. Ett prov säger naturligtvis inte allt om en elev och det kan naturligtvis inte ersätta en lärares bedömning men problemet med lärarens bedömning är att man inte riktigt kan lita på den. Inte för att lärare är oärliga men för att det finns ett tryck på lärare att sätta högre betyg än vad en elevs kunskaper motiverar.

Grundskolan

Grundskolan skulle nog må mycket bra av att slippa sätta summativa betyg på elever. Tänk vilken befrielse för lärare om de kunde koncentrera sig på att undervisa och lämna examinationen till någon annan. För de elever som vill in på populära gymnasier finns möjligheten att skriva nationella prov som används för urvalet men för övriga skulle det kanske vara fullt tillräckligt att få återkopplingen via andra vägar.

Det kan väl inte vara så enkelt

 Jo, det kanske det kan ;-)