Vad menas med avfall
Vad är det för avfall som ligger i Simpevarp norr om Oskarshamn i väntan på att får grävas ner? Det så kallade "avfallet" är egentligen inte så mycket avfall som bränsle, det är faktiskt bara några procent av bränslet som har använts under de fem år det funnits i en kärnkraftsreaktor. Varför undrar du säkert, varför använder man inte mer än några procent, varför kallas det för avfall och finns det verkligen ingenting vettigare att göra med resterna än att gräva ner det - jo, naturligtvis finns det det.
Bränsle och avfall
För att förstå problemet med kärnavfall så behöver man lite kunskap i hur kärnkraftsverk fungerar. Kärnbränsle består av uran men det är bara cirka 4% som är den klyvbara isotop som vi är intresserade av. Efter fem år i en reaktor så har den klyvbara halten minskat till 1% men det är för lågt för att kärnreaktionen skall fortsätta. Man plockar därför ut bränslet och kallar det för avfall.
Om vi tittar närmare på detta avfall så består det av 95% icke-klyvbart uran, 1% klyvbart uran, 1% plutonium och 3% övrigt. Uranet och även plutoniumet är användbart och skulle kunna återanvändas men de 3% av övrigt gör att hela bränsleelementet måste kasseras. Problemet är nu att både plutoniumet och flera av de övriga restprodukterna är mycket radioaktiva så hela bränsleelementet måste hanteras med stor försiktighet och i slutändan hållas borta från människor i 100.000 år.
Återanvändning
I Sverige har vi valt att gräva ner detta utbrända bränsle men det finns alternativ. I bland annat Frankrike, England och Japan har man istället valt att rena bränslet och göra nya bränsleelement som man kan använda igen.
Fördelen är dels att man inte behöver bryta nytt uran men också att den mängd avfall som blir över har minskat till en femtedel eller så mycket som en tjugondel. Det upparbetade bränslet som blir till nya bränsleelement säljs och används även i Svenska kärnkraftsverk.
Fördelen är dels att man inte behöver bryta nytt uran men också att den mängd avfall som blir över har minskat till en femtedel eller så mycket som en tjugondel. Det upparbetade bränslet som blir till nya bränsleelement säljs och används även i Svenska kärnkraftsverk.
Om man vill förstå varför vi inte har valt att rena vårt bränsle så får man gå tillbaks till 80-talets kärnkraftsdiskussion. I korthet kan man nog sammanfatta det med att man såg upparbetning av bränsle som att man byggde in sig i ett kärnkraftsberoende, om vi skulle stänga av alla kraftverk 2010 så var det mindre ide att satsa på avancerad upparbetning. Upparbetning av bränsle handlade då även mer om att plocka ut plutonium till kärnvapenprogram snarare än att återanvända bränslet.
Det hör även till saken att uran är ett rätt billigt material så det finns inga starka ekonomiska skäl till att satsa på återvinning. Det finns uran tillräckligt att driva kärnkraftsverk i hundratals år och det är först om vi börjar prata om tusentals år som vi borde tänka lite mer på resurser.
Det hör även till saken att uran är ett rätt billigt material så det finns inga starka ekonomiska skäl till att satsa på återvinning. Det finns uran tillräckligt att driva kärnkraftsverk i hundratals år och det är först om vi börjar prata om tusentals år som vi borde tänka lite mer på resurser.
Bränn upp det
Ett alternativ till att rena bränslet för att återanvända det i vanliga reaktorer är att använda sig av en annan typ av reaktorer. Dessa, så kallade snabba reaktorer eller breeder-reaktorer, kan fortsätta att bränna uranbränslet fast det bildas en del föroreningar. Istället för att byta bränsle vart tredje år så räcker det med att man byter efter 30 år. Det avfall som man får kvar är återigen av den art att det räcker med att förvara det i några hundra år tills det är ofarligt för människor och djur.
Dessa så kallade snabba reaktorer har funnits en längre tid men de har varit mer komplicerade att bygga och det har inte funnits några ekonomiska fördelar. Uran är så pass billigt att det inte är hela världen om man bara använde en bråkdel av det i en vanlig reaktor. När frågan nu ställs hur man bäst gör med allt långlivat avfall så har dessa reaktorer seglat upp som inte bara energiproducenter utan även avfallsförbrännare.
I England pågår sedan några år en upphandling där det gäller att ta hand om bland annat plutonium. General Electrics och Hitachi, en av världens konstruktörer av kärnkraftsanläggningar, erbjuder PRISM - en snabb reaktor som kan användas som en stor avfallsugn, och som i bifarten producerar el som ett mindre kärnkraftsverk.
PRISM är en så kallad gen-IV reaktor (fjärde generationens) men bygger på teknik med en lång historia. Bilden i början på inlägget är på den experimentreaktor som byggdes av Argonne National Lab i mitten på sextiotalet. Det utvecklas flera gen-IV reaktorer runt om i världen, bland annat i Ryssland och i Indien och vi kommer se dessa stå för en allt större del av energiproduktionen de närmaste 50 åren.
PRISM är en så kallad gen-IV reaktor (fjärde generationens) men bygger på teknik med en lång historia. Bilden i början på inlägget är på den experimentreaktor som byggdes av Argonne National Lab i mitten på sextiotalet. Det utvecklas flera gen-IV reaktorer runt om i världen, bland annat i Ryssland och i Indien och vi kommer se dessa stå för en allt större del av energiproduktionen de närmaste 50 åren.